Kollar igenom mitt arkiv från förra sommaren och det gör så ont att se, se hur lycklig jag var då och hur långt ifrån lycklig jag är nu. Dränker mig själv i musik, försöker överrösta tankarna. Försöker tränga bort alla känslor och bara överleva. För jag vet att det kommer bli bra igen, iallafall för ett tag. På något magiskt sätt försvinner den mesta smärtan när solen skiner, läppar ler och skratten är äkta. Då lever jag. Allt jag begär är sena sommarkvällar, kall öl, fina vänner, lägereld på stranden, en gitarr och Amanda som sjunger. 

Var ett tag sedan jag skrev, det har hunnit bli februari, den mesta snön har smält bort, har tröttnat på livet och mår allmänt dåligt. Saknar pappa. Ska även börja praktisera på Åhléns vilket jag hellre skulle hugga av min stortå än att göra. Vill verkligen inte. Men jag måste. Kommer även vara ensam nu varje torsdag-fredag i 15 jävla veckor. Det kom ju inte lägligt kan jag ju säga.