Vi klarar det här bror, precis som vi alltid gjort. Jag älskar dig Kent.
Om 9 dagar måste vi göra allting om igen, begrava någon som alltid funnits där. Som alltid brytt sig om oss. Älskade faster. Du var den enda bra vi hade kvar från den sidan, den enda vi behövde. Den enda som faktiskt brydde sig. Alla andra har vänt oss ryggen, inte hört av sig, bara försvunnit. Men du fanns där.
Du sa att allting var bra, du sa att den hade försvunnit, att du hade vunnit, kanske var det för att skydda oss. Jag vet inte. Men det kom som en jävla käftsmäll. Det gör ännu ont. Försöker att le genom smärtan, precis som du gjorde.
Hälsa pappa, din älskade bror, åt oss. Säg till honom att vi saknar honom, att vi älskar honom. Men att vi kämpar för honom. Att allt vi gör, allt vi säger. Alla tårar, alla panikfyllda nätter, vartenda piller. Allt är för honom. Vi kommer snart, när det är vår tur. Men vi kommer ses igen, det lovar jag. Ta hand om din lillebror nu, precis som du gjorde när ni båda var kvar här.
Äckliga jävla cancer. Jag hatar dig.
fall down seven times, stand up eight.
Jag saknar dig pappa, så in i helvete. Och det gör bara ondadre för varje gång någon pratar om sin pappa och jag varje gång blir påmind om att jag inte har någon kvar. Eller jag menar, jag vet att jag har dig kvar. Du är vid mig hela tiden. Men du är ändå inte här. Du kommer inte vara här om tre veckor då jag slutar nian och tanken på att inte få krama om dig och visa dig mina usla betyg dödar mig. För jag vet att mamma kommer bli besviken, men du hade inte blivit det. Jag vet det, för du dömde ingen. Du visste att jag gjorde så gott jag kunde för det mesta och du visste att jag skulle klara mig. Det gjorde så att jag klarade mig.
I början försökte jag kämpa ändå men eftersom du inte fanns kvar och visade att jag kunde klara det, visade vägen. Så gick jag vilse. Jag hittar inte tillbaka. Jag behöver din hjälp. För just nu är det som att jag går med någon jävla ögonbindel och snubblar på saker hela tiden, slår mig. Faller. Försöker ta mig upp och faller igen.
Det var svårt innan också, även när du fanns här. Men det blev så jävla mycket svårare den dagen du lämnade min sida.
Det ekar tomt i det hål du lämnade efter dig och jag vet att ingen kommer kunna fylla din plats. Tro mig, så många gånger jag har försökt.
Loved you once, love you still, always have, always will.
pulver hjälpte mig, verkligen
Kan inte sova. Jag tänker för mycket och när jag väl har börjat så är det omöjligt för mig att slappna av och sluta tänka. Tänker väl mest på skolan just nu, skolarbetet alltså... Jag hänger inte med riktigt, småsaker egentligen. Men även småsaker blir stora problem när det går för långt. Ligger efter i NO:n, SO:n, engelskan, bilden, spanskan och till och med idrotten. Spanskan har redan gått för långt för att jag ska ha någon chans att jobba upp till ett G innan skolavslutningen. Ärligt talat så skiter jag i den, men på något sätt ligger den ändå kvar där bak och stressar mig.
-
Det blir liksom för mycket på en gång och när det blir för mycket, då fungerar inte jag. Det blir kortslutning i hjärnan och negativa Carro tar över. Hon som skiter i allt, skolkar och bråkar. Den arga, sårade och krossade Carro. Hon som är jag men som jag kämpar så hårt med att trycka ut ur ramen så att hon tillslut försvinner helt från bilden. För då finns det plats för den glada och positiva Carro, det värsta är bara att den negativa sidan oftast är starkast, knuffar bort den positiva när hon är ur balans. Såfort hon lämnar en lucka, tar ett snedsteg och faller så är den negativa genast där för att ta hennes plats. Det jobbiga är att jag inte vet vem av dessa två personer jag är och vem av dom jag låtsas vara.
-
Jag använder båda som täckmantel. I olika situationer och jag är förvirrad. En sak vet jag iallafall, jag måste sluta tänka så mycket på saker. Men hur slutar man tänka på något som man tänker på även när man tror att man inte tänker på det? Som, även när allt är bra, alltid lyckas hitta någon svag punkt att sparka på, få en att falla. En gång till.
-
För vi lever alla med känslan att falla och på tomhetens botten står vi på toppen.
Jag saknar sig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så in i helvete
Sitter ute och röker, huvudvärken har släppt för tillfället men är fortfarande dödstrött trots att jag sov i fem timmar efter att jag kom hem.. Vill dock inte sova mer nu för då kommer jag inte kunna somna ikväll så jag får väl hålla mig vaken genom att glo på vänner!
Are you sick of everyone around? With their big fake smiles and stupid lies while deep inside you're bleeding
Panik
2 månader och 13 dagar kvar till skolavslutningen. Jag vill inte, jag vill inte börja gymnasiet, lämna klassen, lämna den skola jag har gått på i tio år, lämna den trygghet som har byggts upp där bara för att börja om på nytt. Jag får panik när jag tänker på det. Minst av allt vill jag börja gymnasiet. Jag orkar inte. Kortslutning i hjärnan och jag vet att snart kommer jag bryta ihop. Big time. Jag kommer skita i lektionerna för att jag någonstans i mitt undermedvetna vill sabba för mig själv, för att jag vill sänka mina betyg tillräckligt mycket så att jag inte kommer in på linjen jag sökt. Så att jag slipper lämna, slipper börja om. Jag pallar inte med att jag ska förstöra för mig själv hela jävla tiden. Jag vet om att jag gör det, men jag vet inte hur jag ska göra för att sluta.
Det är nu jag behöver dig pappa, behöver dina ord som får mig att komma på rätt spår. Jag saknar dig från djupet av mitt hjärta. ♥
I think about it every year, so i picked up a pen, happy birthday.
Du lovade att alltid finnas här när jag behövde dig, alltid vid min sida. Men vart fan är du nu? Nu när jag behöver dig som mest? Jag vet att du har det bättre nu, där upp i himlen. Men jag lovar dig, jag går igenom ett helvete här på jorden. Jag saknar dig, helvete vad jag saknar dig. Är så trött på att alltid behöva dölja sorgen, dölja smärtan för att få slippa höra "vad är det Carro?" "är du sur eller?" eller "varför är du så deppig för?" VAD FAN TROR NI ERA ÄCKLIGA JÄVLA IDIOTER!? 1 år, 8 månader, 27 dagar, 15 timmar och 20 minuter, men jag har inte glömt någonting. Alla slangar, ditt sista andetag, de sista ordet, den sista tåren, de sista samtalet.
Det här är smärta på en helt ny nivå.
It's been a really, really messed up week. seven days of torture.
Allt känns så konstigt just nu, har ingen aning om varför eller vad som är fel. Eller jo, allt är fel, det är det alltid. Men just nu känns det extra mycket.
Antar att jag saknar dig lite för mycket just nu.
