På ett sätt är jag glad att du hittade lapparna, fick se det jag skrivit. För jag kunde inte berätta, kändes inte rättvist. Men när jag skrev det där så var jag nere på botten. Inte ens på botten, jag låg begravd under den. Hittade inte upp och hade så ont. Saknaden och ångesten tog över. Men det jag skrev kommer aldrig hända. För jag kommer aldrig lämna dig Kent, det lovar jag dig. För även där uppe med pappa kommer jag aldrig klara mig utan dig. 

 

Du är det bästa jag har och jag är så stolt över att få kalla dig min bror. Du är min andra halva, min bättre halva. 

 

Jag älskar dig. 

 

 

 

För det har nog aldrig varit såhär svårt att leva. Att andas, att bara finnas. Är det bara jag som glömt bort hur man gör? För runt omkring springer allt och alla förbi och jag dras med någonstans i allt kaos. Men innuti är jag död. Precis som du så andas jag inte. Jag finns inte. Varför ska det vara så svårt? Alla förutsättningar finns där, vännerna, familjen, "lyckan". Men inte jag. 

 

Du kan kalla mig ångest.

 

 

Slänger in ett litet snabbt inlägg nu tänkte jag, imorgon åker jag och Manda till Stockholm för att sedan på fredagen åka vidare till Manchester. Där ska vi se på MAYDAY PARADE, FATTAR NI?!!?!? Åhhh, taggar så jäääävla mycket. Såklart ska vi shoppa och så också men det är egentligen inte ens värt att nämna i jämförelse med att vi ska se Mayday Parade.