promise me, promise me you wont leave.
Jag orkar inte mer, jag ger upp nu. Såfort en sak går bra, då ska tio andra saker gå åt helvete. Såfort jag mår bra en dag då följer tio dagar av ångest, panik, stress, saknad, tårar och hat. Jag orkar inte bli sviken mera, jag har alltid blivit det. I hela mitt jävla liv. Men det var ändå bättre förr, för då var det så normalt för mig att jag inte ens reagerade över dessa jävla svek. Men sen växte jag upp och fattade att det är inte såhär det ska vara, det är bara såhär det har vart. Så det har vart och så det kommer fortsätta vara. Och ni som tror att ni vet vad det här handlar om. - Ni har inte en jävla aning. För det är så mycket ni inte vet om mig. Så mycket som ingen vet. Den enda som visste, finns inte mer. Och jag saknar honom, mer än allt annat i den här fucking världen.
-
Förut önskade jag mer än allt annat att jag skulle kunna lära mig lita på folk igen. För jag brukade lita på dem, innan jag fattade att sveken gjorde hundra gånger så ont om de kom från någon jag litade på. Det var då jag började bygga. Började bygga på den mur som ingen lyckats förstöra, inte ens jag. Jag vet inte hur jag ska få ner den. Hur mycket jag än försöker släppa de människor som jag älskar mest in, försöker låta dem förstå, så har jag glömt bort hur man gör. Det var för längesedan jag hade någon i mitt liv som visste allt om mig, som visste hur dem skulle få ner den där jävla muren. Muren jag ännu inte hade byggt klart, muren som bara var halvvägs. Men sen började allt gå åt helvete igen och jag skyndade på. Byggde så snabbt jag kunde och gjorde några misstag här och var. Lämnade små titthål i det där jävla murhelvetet och de är i dem där små hålen som folk ibland lyckas se in. Se hur dem ska göra för att förstöra mig igen, arbeta sin väg in för att återigen riva ner allt jag har jobbat för.
-
Om 19 dagar är det två år sedan, fattar inte hur jag har stått ut. Stått ut i ett år och 347 dagar utan min pappa. Jag skulle kunna skriva att den nionde maj 2010 var den värsta dagen i mitt liv, men det skulle vara en lögn. För alla de 711 dagar som gått efter den dagen har varit lika jobbiga. Det går inte en enda dag utan att jag hör meningen i mitt huvud. Meningen som raserade hela min jävla värld. "Pappa finns inte mer". Jag önskar inte ens min värsta fiende den smärtan som de där orden förde med sig. Som dem lämnade kvar och som alltid kommer sitta kvar. För det är en smärta värre än en människa klarar av.
-
You promised.
Kommentarer
Postat av: ee
Finaste älskade Carroooo! Finns det något jag kan göra? Det känns inte alls bra att du mår så dåligt som du skriver att du gör, jag vill inte att du ska må dåligt! <3
Trackback
