Du lovade att alltid finnas här när jag behövde dig, alltid vid min sida. Men vart fan är du nu? Nu när jag behöver dig som mest? Jag vet att du har det bättre nu, där upp i himlen. Men jag lovar dig, jag går igenom ett helvete här på jorden. Jag saknar dig, helvete vad jag saknar dig. Är så trött på att alltid behöva dölja sorgen, dölja smärtan för att få slippa höra "vad är det Carro?" "är du sur eller?" eller "varför är du så deppig för?" VAD FAN TROR NI ERA ÄCKLIGA JÄVLA IDIOTER!? 1 år, 8 månader, 27 dagar, 15 timmar och 20 minuter, men jag har inte glömt någonting. Alla slangar, ditt sista andetag, de sista ordet, den sista tåren, de sista samtalet.