Det är helt sjukt vad tiden går snabbt, för tre år sedan satt jag i en lägenhet i Hemse och grät för att jag om några dagar skulle tvingas att skiljas från den klass som jag då älskade. Nu, tre år senare, sitter jag i ett hus i Rone och gråter för att jag snart måste skiljas från den nya klassen som blivit som en familj för mig. Men det är inte bara ledsna tårar det är även glädjetårar att vi snart är fria i 2 & ½ månad. Fatta känslan när man vaknar upp, dagen efter skolavslutningen med vetskapen om att jag kan göra vad fan jag vill!! Fattar ni!?!? Och jag ska göra vad fan jag vill, jag ska ha så jävla kul och bara umgås med dem som jag mår bra av. Åhh jag kan knappt vänta! Men samtidigt ligger en obehagskänsla och spökar med mig någonstans i bakhuvudet. Den känslan om att allting kommer förändras, det här är inte vilket sommarlov som helst. Nej för efter det ska jag inte gå in genom samma dörr, in i samma skola, in i samma klassrum och inte heller ska jag vara med dem som jag har tillbringat de senaste tre åren med. Det är nu allt förändras, ny skola, ny klass, nya rutiner.  Nytt alltihop. Det skrämmer skiten ur mig, men på ett bra sätt. För jag vet att dem som jag behöver mest kommer stanna i mitt liv. Det måste bli så.