fall down seven times, stand up eight.
Jag saknar dig pappa, så in i helvete. Och det gör bara ondadre för varje gång någon pratar om sin pappa och jag varje gång blir påmind om att jag inte har någon kvar. Eller jag menar, jag vet att jag har dig kvar. Du är vid mig hela tiden. Men du är ändå inte här. Du kommer inte vara här om tre veckor då jag slutar nian och tanken på att inte få krama om dig och visa dig mina usla betyg dödar mig. För jag vet att mamma kommer bli besviken, men du hade inte blivit det. Jag vet det, för du dömde ingen. Du visste att jag gjorde så gott jag kunde för det mesta och du visste att jag skulle klara mig. Det gjorde så att jag klarade mig.
I början försökte jag kämpa ändå men eftersom du inte fanns kvar och visade att jag kunde klara det, visade vägen. Så gick jag vilse. Jag hittar inte tillbaka. Jag behöver din hjälp. För just nu är det som att jag går med någon jävla ögonbindel och snubblar på saker hela tiden, slår mig. Faller. Försöker ta mig upp och faller igen.
Det var svårt innan också, även när du fanns här. Men det blev så jävla mycket svårare den dagen du lämnade min sida.
Det ekar tomt i det hål du lämnade efter dig och jag vet att ingen kommer kunna fylla din plats. Tro mig, så många gånger jag har försökt.
Loved you once, love you still, always have, always will.
Kommentarer
Trackback
