Om 9 dagar måste vi göra allting om igen, begrava någon som alltid funnits där. Som alltid brytt sig om oss. Älskade faster. Du var den enda bra vi hade kvar från den sidan, den enda vi behövde. Den enda som faktiskt brydde sig. Alla andra har vänt oss ryggen, inte hört av sig, bara försvunnit. Men du fanns där. 

 

Du sa att allting var bra, du sa att den hade försvunnit, att du hade vunnit, kanske var det för att skydda oss. Jag vet inte. Men det kom som en jävla käftsmäll. Det gör ännu ont. Försöker att le genom smärtan, precis som du gjorde. 

 

Hälsa pappa, din älskade bror, åt oss. Säg till honom att vi saknar honom, att vi älskar honom. Men att vi kämpar för honom. Att allt vi gör, allt vi säger. Alla tårar, alla panikfyllda nätter, vartenda piller. Allt är för honom. Vi kommer snart, när det är vår tur. Men vi kommer ses igen, det lovar jag. Ta hand om din lillebror nu, precis som du gjorde när ni båda var kvar här. 

 

Äckliga jävla cancer. Jag hatar dig.